Att ta tag i saker och ting är inte den starkaste sidan,
att bry sig så mycket mer, tänks ännu mer
dags för förändring?
jag vet inte jag kan hoppas eller försöka vilket av det

För en stund vill jag bara skita i allt.
Gå ut och bara vara ingen.
Men sen vaknar jag och ser allt framför mig.

Allt går åt flera håll det gäller bara att välja rätt
och även om det kanske blir lite fel i början kan man hitta rätt och komma tillbaka igen
Det är vad jag ska göra. jag har nog bara tagit en omväg 

Det är inte dig jag saknar.
Det är känslan av att inte behöva sakna mer.
Jag vill inte mer.

Svart vitt och brunt
Jag är anpassningsbar.
Väntar på att bli någon
Någon som är någon

Jag ser framåt, längre bort.
Ånger bör inte finnas, det gör den inte.
Allt slut tar slut tillslut och det är en bra sak.
Om inte nu så imorn

vilja att göra inget är för stor.
väntar man lite kanske allt blir som det borde vara.

Väntan, regn, skator
Allt rusar förbi och iväg
Hem kanske? eller bort eller kanske ingenstans

Tankar susar när man ska vara duktig. Att känslan kryper fram är oundvikligt varje gång.

komplicerat gör livet spännande och ingen vill väll leva tråkigt? Man dras fram och tillbaka utan att veta varför, målet bör bli klarare och klarare efter tiden?

stop head fucking me.

Spring för livet jag är ur balans..
Orka, hoppas, bry dig.
Kylan kommer sakta men säkert,
mörkret kryper mot mig.

Dagen kommer att ta på sig vinterskorna

Plocka isär men sätt ihop mig igen är du snäll.

Intet kommer fram, jag fyller det men dagen efter dyker intet upp igen.
Ett steg fram och några åt sidan. Det måste vara så mycket mer.
Det lyser ändå där framme.

Upp och ner, men med lite hjälp ska det nog gå.
Är jag eller är jag inte? Strunt samma jag vill och jag kan,

Tiden flyter på, livet började, sprang och sprang iväg. Det som är menat och vara är och kommer bli. Acceptans är ett ord att leva efter ibland. Och efter det kommer eftertanke, Ånger? en önskan att blicka framåt. Den del av en själv och andra är inte lätt.

Jag försöker glömma, genom att glömma allt och sedan komma på att det kanske inte var det bästa sättet. Men jag försöker iallafall och skam den som ger sig!

Det senaste halvåret har varit en av de bästa och jag kommer alltid vara tacksam för det. Jag växer steg för steg och det kanske inte alltid går så fort men jag tror jag börjar bli äldre, kanske till och med klokare.

Ett, två, tre. Nu hoppar vi!

Det är rätt.

<3

Jag tror nog att det ska vara såhär.
Och tänka sig, jag känner mig nöjd!
Nej gud nej absolut inte nöjd, evigt tacksam och smått förvånad

Fan, jag vet inte, orkar inte...
Men jag vill, jag försöker, vill släppa in.
Värma, älska gråta, skratta.

Känna.

Hur ska det vara egentligen? Vad är rätt och vad är fel?
Hur mycket ska man vara? Kall eller varm? För mycket för lite?
Frågorna snurrar men gestalten lugnar.

Lycka, tumult, krasch, kärlek?
Jag har aldrig varit med om det innan, rädslan växer men även
tryggheten, värmen och känslorna.
Jag vill inte bli sårad, jag tänker inte bli sårad.
Men varför ens tänka så?
Det börjar faktiskt försvinna sakta men säker.


Tålamod